Pressetik

Etik och moral är begrepp som ständigt bör diskuteras och definieras. Inte minst av medierna. Det största problemet med etiska regler är att de har en tendens att bändas och vidgas och med tiden blir man mer och mer tolerant. Eller är avtrubbad ett bättre ord?

Vad som ansågs som etiskt tvivelaktigt för några år sedan kan vara helt accepterat och till och med uttjatat idag. På kvällspressens löpsedlar ser vi dagligen prov på detta. Oerhört starkt laddade ord används för att beskriva händelser som kanske i själva verket helt saknar nyhetsvärde i egentlig mening. Det handlar om att överträffa konkurrenten men även vad den egna tidningen skrivit tidigare, dagens löpsedel måste vara ännu mer spektakulär än igår…

Ta till exempel Linda Bengtzings så kallade ”nervkollaps” som det stod om i Aftonbladet i söndags. Hela löpsedeln täcktes av en bild med Linda och ordet NERVKOLLAPSEN. Då låter det allra minst som om hon verkligen har klappat ihop och fått föras till sjukhus. Men det visar sig att hon bara började gråta när hon efter sitt uppträdande träffade sin mamma…

Knappast något som man som läsare väljer att anmäla till pressombudsmannen. Vi är så vana vid att det mesta som skrivs om våra kändisar och alla TV-jippon är överdrivet och uppskruvat att vi inte bryr oss längre. Men jag menar att just för att vi har blivit så vana vid detta avtrubbas vi samtidigt i våra etiska värderingar, även om det ”bara” gäller nöjesnyheter.


Jag funderade över detta med regler mot textreklam. Självklart är det viktigt att läsaren ska kunna lita på att den journalistiska texten är opartisk (så långt detta nu är möjligt). Samtidigt tycker jag att det blir något av en gråzon när till exempel en kulturjournalist på Borås Tidning ska skriva något om till exempel den senaste pjäsen på Borås Stadsteater. På något sätt så är ju både tidningen och teatern beroende av varandra, eller? Och är det inte så att kulturreporten går gratis på föreställningen för att sedan bedöma den i tidningen? ”Avvisa gåvor och andra förmåner” står det i de etiska reglerna. Var går gränsen?

Möjligen har jag fel, kanske betalar tidningen för biljetten. När jag i min ungdom recenserade teater på den lokala reklamradion så fick i alla fall jag gå gratis på föreställningarna, något som jag helt klart såg som en förmån.

Hursomhelst tänker jag att det blir svårt i en stad som Borås att som kulturreporter vara helt opartisk. Kulturlivet är begränsat och som kulturreporter på stadens enda tidning blir man en del av kulturlivet och kanske till och med känner de flesta utövarna. Skriver man opartiskt om det man själv är en del av och troligen brinner för? Huvudfrågan är förstås om man skriver etiskt korrekt. Som sagt, något av en gråzon tycker jag.

Jag tycker att den första punkten av de etiska reglerna också är den viktigaste: ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.” FÖRTROENDE är ett nyckelord och också en slags måttstock för etik där förtroende och respekt går hand i hand.


GT fälld för publicering om Hagamannen
(http://www.po.se/Article.jsp?article=13305&avd=arenden_beslut)

GT valde att publicera den så kallade ”Hagamannens” identitet och avslöjande uppgifter om hans familjeförhållanden. Pressens opinionsnämnd fann i detta fall att Göteborgs-Tidningen hade brutit mot god publicistisk sed trots att de ansåg att publiceringen av mannens namn och foto var i allmänhetens intresse. ”Det är ofrånkomligt att i ett sådant fall såväl en misstänkt gärningsman som dennes anhöriga måste acceptera en publicitetsskada” står det i beslutet. Nämnden var inte enig angående om GT skulle klandras eller inte. Delar av nämnden menade att publiceringen av familjeförhållandena inte skadade Hagamannens anhöriga ytterligare utöver själva publiceringen av mannens namn och foto.

Jag kan förstå att mannens anhöriga känner sig kränkta och att de gör en anmälan. I grund och botten tror jag det handlar om att de egentligen är kränkta av sanningen – att deras anhörige faktiskt begått avskyvärda brott och vem vill inte värja sig mot en sådan brutal sanning? GT blir ett mål för de anhöriga att ta ut en del av sin ilska, frustration och sorg på i ett tidigt skede av deras egen process att bearbeta avslöjandet. Det är ”lättare” att ge sig på media istället för att låta det sjunka in att den som egentligen kränkt dom är en människa som de älskar och litar på.

Historien i sig är djupt tragisk och att det finns barn inblandade gör ett avslöjande självklart än mer känsligt och jag förstår nämndens svårighet att enas i frågan. Beslutet blev ändå att GT brutit mot, inte åsidosatt, god publicistisk sed trots att delar av nämnden tyckte att tidningen helt borde undgått pressetiskt klander.

Som läsare tror jag inte att det spelar så stor roll vilken grad av klander tidningen får av opinionsnämnden. Det är bra att det finns en instans dit man kan anmäla pressen om man känner sig kränkt, men jag undrar hur stor inverkan utfallet egentligen har. Överlag tycker och tror jag ändå att (dags)tidningarna överväger pressetiken och värnar om läsarnas förtroende, då bristande förtroende är något de flesta tidningar vill undvika.