Journalisten Christer Berglund skriver:
”Jag var helt enkelt en usel nyhetsreporter. Provisoriska lösningar har fått mig att överleva: en förmåga att förneka nyheter med förmån för berättandet.”
Ett urval av hans berättelser finns samlade i boken ”I dödens väntrum. Reportage.”
Boken är uppdelad i tre tematiska delar med fem reportagenoveller i varje del.
I den första delen tränger Christer Berglund in bakom bestialiska mord, våldtäkter, pedofili, oprovocerat våld och presenterar människorna som utfört och/eller drabbats av detta. Han värjer sig inte för detaljerna. Som läsare mår jag illa när jag tvingas träda in i dessa liv. Det är som om jag inte vill veta att det finns riktiga människor bakom kvällstidningarnas hemska rubriker. Att läsa om brutala brott och kalla gärningsmannen för ”mördare” eller ”pedofil” får en slags fjärmningseffekt och det blir ”lättare” att hantera än om man skulle referera till ”Mikael” eller ”Pelle”. Det är här Christer Berglund kliver fram och kastar mänskligheten i ansiktet på läsaren - gärningsmän är också människor. Han gör det utan att vare sig fördöma eller ursäkta. Hans skriver så att jag tror på varje ord och lyckas skickligt väva in fakta nästan obemärkt. Det flyter på som vilken uppdiktad kriminalnovell som helst med den enda skillnaden att Christer Berglund berättar om det som är och har varit – på riktigt.
I del två får namn som Amelia Adamo, Ted Gärdestad och Janne Josefsson också ett djup och de totalt fem personporträtten bjuder på intressant läsning. I den tredje och sista delen blir Christer Berglunds betraktelser mer personliga. Det är som om han berättar två saker samtidigt, dels om huvudpersonen och ett övergripande tema i berättelsen, men han berättar också om sig själv, sin bakgrund, personliga uppgörelser och ämnen som han tvingar sig själv att möta. Den avslutande berättelsen är den som gett boken sitt namn. I ”I dödens väntrum” följer Christer Berglund Ingvor som är döende i cancer. Det är en varm och ömsint historia som skildrar en människa som verkligen levde in i det sista. Han, författaren, blir själv en del av Ingvors sista 56 dagar i livet:
”Ingvor hittade hela tiden nya mål att leva för. Jag begrep inte först – att samtalen med mig också blev ett mål att leva för. Allt var så välbeställt och vardagligt, odramatiskt egentligen. Ingvor drack te och levererade sin sjukdomshistoria. Jag hade kommit för ett möte med döden, trodde jag, men Ingvor levde upp och blev nästan besvärande pigg.”
När jag började läsa boken var jag kritisk och tänkte ”får man verkligen skriva så här?” och syftade på att använda känslor, värderingar och tankar och ”lägga” dessa på en verklig person och kalla det för reportage. Det kändes uppdiktat. Men när jag fortsatte läsa insåg jag att alla dessa fakta kan man som journalist faktiskt ta reda på. Om man är skicklig. Efterhand avtog min misstänksamhet och ersattes med fascination, beundran och viss avundsjuka. Min sedvanliga prestationsångest satte in: jag vill också kunna skriva såhär!!!
Före journalistikkursen har jag inte reflekterat så mycket över att nyheter och fakta kan presenteras och användas på så många olika sätt. Personligen vurmar jag mer för det levandegörande berättandet än det avskalade nyhetsrapporterandet. Båda kan förvisso väcka starka känslor men genom det litterära berättandet ges utrymme att verkligen gå på djupet och ”vältra sig” i detaljer. Samtidigt gäller det för den som skriver att välja ”rätt” detaljer, det vill säga de detaljer som målar bilder i läsarens huvud utan att skriva dem på näsan. Som lämnar själva ställningstagandet till läsaren. Något jag jobbar hårt med att hitta en balans i, att försöka skriva det jag ser istället för det jag tänker. Svårt. Christer Berglund har hittat en ypperlig balans i sitt skrivande tycker jag. Litterär journalistik skulle jag välja att benämna det och så länge man kallar det för reportage bör samma krav på sanning, källkritik och etik ställas som vid ”vanlig” journalistik.
tisdag 1 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
