Ord är makt.
Ord är också frihet.
Jag har använt det skrivna ordet som maktmedel för att uppnå en slags personlig frihet.
Boken “The Elements of Journalism” av Kovach och Rosenstiel fick mig att tänka på varför jag skriver och för vem.
Självrannsakan.
I ärlighetens namn är jag inte den där journalisten som gräver efter politiska skandaler och vill avslöja sanningen för en ovetande allmänhet i en korrumperad värld. Det är inte kampen för demokrati som driver mig. Men jag fick mig en rejäl tankeställare när de båda herrarna poängterade att det är press och media som stryps först när någon försöker ta över kontrollen i ett land och hindra demokratin. Yttrandefriheten kränks och det blir ett sätt att försöka styra folket. Utifrån den aspekten ligger journalistikens uppdrag först och främst i demokratins tjänst. Fri och ocensurerad press är en grundstomme för demokrati.
Kanske har jag tagit demokratin och yttrandefriheten för given.
Jag har svårt för konfrontationer öga mot öga och därför tar jag ibland till det skrivna ordet för att hävda min rätt eller föra fram en åsikt. Ett effektfullt sätt har jag märkt, inte minst om det jag skrivit har blivit publicerat. På min före detta arbetsplats kämpade jag i fyra månader för att få några futtiga semesterdagar utbetalda men varje månad när lönebeskedet kom blev jag lika besviken. Gång på gång missade lönekontoret denna lilla detalj och jag fick till svar: ”Det rättar vi till nästa månad.” Månaderna gick och plötsligt var min anställning slut och personalen på lönekontoret gick på semester. De tyckte att jag snällt skulle vänta tills efter sommaren med att få mina futtiga men dock välbehövda pengar.
Då lackade jag ur.
Rejält.
Jag hade tagit upp frågan på ett antal olika chefsnivåer utan resultat. Dags att ta i med hårdhandskarna. Dags att SKRIVA.
Jag skrev en saklig men intensiv anmälan till JO – justitieombudsmannen. Alla deras handlingar är offentliga. Borås Tidning snappade upp att ett känt Boråsföretag blivit anmält och skrev en artikel med utdrag ur min anmälan. Dagen efter publiceringen hade jag mina pengar på kontot.
Märkligt, för tidigare hade lönekontoret hävdat att det inte går att göra utbetalningar hursomhelst, man måste vänta tills nästa ordinarie utbetalning.
Jag började förstå mediernas makt och vilket ansvar som följer med skrivandet. Makthavare har respekt för pressen, fruktar den. ”Den lilla människan” har här en kanal till frihet och trots allt har jag kanske ändå en drivkraft att skriva i demokratin och rättvisans tjänst.
Men det för mig också till nästa punkt.
Vem skriver jag för?
Det icke så nobla svaret är att jag hittills har skrivit för min egen skull, för att uppnå rättvisa för mig och min familj och för att sprida mina ideal. I några fall har det jag skrivit fört med sig att människor blir berörda och upplysta vilket jag sett som en klar bonus. Jag skriver för att påverka men framförallt för att tydliggöra för mig själv var jag står.
Ett dilemma som jag ständigt hamnar i är just att hitta balansen i det personliga engagemanget kontra opartiskheten. Boken “The Elements of Journalism” talar om att neutralitet inte kan vara ett mål, snarare självständighet.
Här kan man dra paralleller med förra blogginlägget då det är viktigt att hävda sig gentemot sina chefer och ta kamp mot marknadsstyrningen och kommersialismen. Boken belyser ett intressant exempel där arbetsgivaren inte per automatik är densamma som betalar ut ens lön. Journalisten får sin lön utbetalad av ett medieföretag men arbetsgivaren är läsaren/lyssnaren/tittaren.
Om man som journalist gör detta till ett mantra kanske det blir lättare att ”stå upp” mot mediejättarna.
Ytterligare hot mot det journalistiska uppdraget förutom vinststyrningen är korruption, censur, diktatur, terrorism osv. Men kanske är det största hotet mot journalistiken journalisten själv?
Journalisten är trots allt bara människa.
En människa som bibehåller självständighet gentemot allt riskerar också att bygga också upp en distans till allt. En sådan människa blir till sist väldigt ensam.
Jag tror att det på vägen är lätt att falla i vissa gropar. När man glömmer läsaren och bara skriver för sin egen skull vare sig det gäller att uppnå makt, tjäna pengar eller förverkliga sig själv. Kanske börjar man skriva för att hålla sig väl med makthavare eller andra i sin närhet för att undvika att bli den utstötta sanningssägaren som alla aktar sig för att bli förtroliga med.
Lojaliteten till medborgarna.
Jag ska tänka mycket på detta.
Och aningen mindre på mig själv…
fredag 23 maj 2008
söndag 4 maj 2008
Blogguppgift D: Journalistik i kris?
Hela det västerländska samhället är i kris enligt mig och självklart avspeglas detta i journalistiken.
Efter att ha lyssnat på de radioinslag som kursbloggen uppmanade till kom jag att tänka på Claes Eriksson från Galenskaparna. År 2002 stämde han och filmregissören Vilgot Sjöman TV 4 för brott mot upphovsrättslagen. De båda regissörerna tyckte att TV 4:s reklamavbrott förstörde deras filmer och ändrade grundtanken med deras konstnärliga verk. I år kom slutligen domen efter att ha prövats i alla tänkbara instanser. Högsta domstolen gav regissörerna rätt och dömde TV 4 till att betala skadestånd. (Läs mer på DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=753028)
Jag tycker att denna incident speglar dagens verklighet och den aktuella frågan på många sätt. Idag, sex år efter Claes Erikssons anmälan och trots utgången av fallet, är det omöjligt att se en film på TV 4 (eller vilken reklamkanal som helst) utan reklamavbrott. Domen kommer inte ha någon som helst inverkan på TV-bolagen, kommersialiseringen har fullkomligt tagit över. Konstnärlighet och kvalitet får ge vika.
Idag verkar de flesta regissörer ge sitt godkännande till att deras verk avbryts av reklam. Vad har de för val? Givetvis vill de att filmerna ska visas och premisserna är att reklamen ska få ta plats. Vem bestämmer dessa premisser och VARFÖR går vi med på det??
Till och med de tidigare så heliga nyheterna tar reklampaus.
Skrämmande, tycker jag.
Kapitalismen och konsumtionen äter upp oss inifrån. Drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt återfinns både på individnivå och inom de stora koncernerna i vårt samhälle. Men jakten kräver sina offer. Är det värt det? Värderingar slås omkull, den inre rösten tystas ner och kraven på sanning och kvalitet mattas av till förmån för – vad?
Vad är det vi tror att vi ska kunna köpa oss för pengar egentligen?
Vad är det vi vill uppnå?
Pengar är som kattguld som glimmar förföriskt i fjärran, medan det verkliga guldet ligger inom oss. Dolt, men inom räckhåll.
Min lilla dotter är snart 19 månader. Hon har ett jättestort lekrum med massor av leksaker. Blir hon lycklig av det? Nej. Hon får en stunds tidsfördriv genom att metodiskt riva ner allt från hyllorna och vräka ner det på golvet. När detta är gjort är hon åter rastlös, otillfredsställd.
Jag lyfter upp henne, busar med henne, älskar henne villkorslöst och med ens skiner hon som solen. Så enkelt. Och så svårt. Att se det lilla, det enkla som inte kostar mer än tid och engagemang men ändå betalar sig tusenfalt mer än alla miljoner och leksaker i världen.
Gunnar Nygren pratar om tiden som en faktor i sammanhanget. Dagens journalist får inte tid att kolla upp ens de enklaste fakta. Deadline är nu, nu och nu. Konkurrenten har redan nyheten ute på webben och vi kan inte vara sämre.
Men vågar vi vara bättre?
Vågar vi stanna upp och trotsa deadline?
Trotsa kapitalismen, chefen och det samhälleliga grupptrycket?
Vågar vi lyssna till vår inre röst och göra det självklara, det lilla, det enkla?
Precis som Nick Davies tror jag att detta är enda lösningen. Att vi som (blivande) journalister fortsätter att ifrågasätta, att vi törs följa vår drivkraft att berätta sanningen, att uppleva och skildra verkliga möten och att vi vägrar låta oss förblindas av kattguldets förföriska sken.
Efter att ha lyssnat på de radioinslag som kursbloggen uppmanade till kom jag att tänka på Claes Eriksson från Galenskaparna. År 2002 stämde han och filmregissören Vilgot Sjöman TV 4 för brott mot upphovsrättslagen. De båda regissörerna tyckte att TV 4:s reklamavbrott förstörde deras filmer och ändrade grundtanken med deras konstnärliga verk. I år kom slutligen domen efter att ha prövats i alla tänkbara instanser. Högsta domstolen gav regissörerna rätt och dömde TV 4 till att betala skadestånd. (Läs mer på DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=753028)
Jag tycker att denna incident speglar dagens verklighet och den aktuella frågan på många sätt. Idag, sex år efter Claes Erikssons anmälan och trots utgången av fallet, är det omöjligt att se en film på TV 4 (eller vilken reklamkanal som helst) utan reklamavbrott. Domen kommer inte ha någon som helst inverkan på TV-bolagen, kommersialiseringen har fullkomligt tagit över. Konstnärlighet och kvalitet får ge vika.
Idag verkar de flesta regissörer ge sitt godkännande till att deras verk avbryts av reklam. Vad har de för val? Givetvis vill de att filmerna ska visas och premisserna är att reklamen ska få ta plats. Vem bestämmer dessa premisser och VARFÖR går vi med på det??
Till och med de tidigare så heliga nyheterna tar reklampaus.
Skrämmande, tycker jag.
Kapitalismen och konsumtionen äter upp oss inifrån. Drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt återfinns både på individnivå och inom de stora koncernerna i vårt samhälle. Men jakten kräver sina offer. Är det värt det? Värderingar slås omkull, den inre rösten tystas ner och kraven på sanning och kvalitet mattas av till förmån för – vad?
Vad är det vi tror att vi ska kunna köpa oss för pengar egentligen?
Vad är det vi vill uppnå?
Pengar är som kattguld som glimmar förföriskt i fjärran, medan det verkliga guldet ligger inom oss. Dolt, men inom räckhåll.
Min lilla dotter är snart 19 månader. Hon har ett jättestort lekrum med massor av leksaker. Blir hon lycklig av det? Nej. Hon får en stunds tidsfördriv genom att metodiskt riva ner allt från hyllorna och vräka ner det på golvet. När detta är gjort är hon åter rastlös, otillfredsställd.
Jag lyfter upp henne, busar med henne, älskar henne villkorslöst och med ens skiner hon som solen. Så enkelt. Och så svårt. Att se det lilla, det enkla som inte kostar mer än tid och engagemang men ändå betalar sig tusenfalt mer än alla miljoner och leksaker i världen.
Gunnar Nygren pratar om tiden som en faktor i sammanhanget. Dagens journalist får inte tid att kolla upp ens de enklaste fakta. Deadline är nu, nu och nu. Konkurrenten har redan nyheten ute på webben och vi kan inte vara sämre.
Men vågar vi vara bättre?
Vågar vi stanna upp och trotsa deadline?
Trotsa kapitalismen, chefen och det samhälleliga grupptrycket?
Vågar vi lyssna till vår inre röst och göra det självklara, det lilla, det enkla?
Precis som Nick Davies tror jag att detta är enda lösningen. Att vi som (blivande) journalister fortsätter att ifrågasätta, att vi törs följa vår drivkraft att berätta sanningen, att uppleva och skildra verkliga möten och att vi vägrar låta oss förblindas av kattguldets förföriska sken.
tisdag 1 april 2008
New Journalism – blogguppgift C
Journalisten Christer Berglund skriver:
”Jag var helt enkelt en usel nyhetsreporter. Provisoriska lösningar har fått mig att överleva: en förmåga att förneka nyheter med förmån för berättandet.”
Ett urval av hans berättelser finns samlade i boken ”I dödens väntrum. Reportage.”
Boken är uppdelad i tre tematiska delar med fem reportagenoveller i varje del.
I den första delen tränger Christer Berglund in bakom bestialiska mord, våldtäkter, pedofili, oprovocerat våld och presenterar människorna som utfört och/eller drabbats av detta. Han värjer sig inte för detaljerna. Som läsare mår jag illa när jag tvingas träda in i dessa liv. Det är som om jag inte vill veta att det finns riktiga människor bakom kvällstidningarnas hemska rubriker. Att läsa om brutala brott och kalla gärningsmannen för ”mördare” eller ”pedofil” får en slags fjärmningseffekt och det blir ”lättare” att hantera än om man skulle referera till ”Mikael” eller ”Pelle”. Det är här Christer Berglund kliver fram och kastar mänskligheten i ansiktet på läsaren - gärningsmän är också människor. Han gör det utan att vare sig fördöma eller ursäkta. Hans skriver så att jag tror på varje ord och lyckas skickligt väva in fakta nästan obemärkt. Det flyter på som vilken uppdiktad kriminalnovell som helst med den enda skillnaden att Christer Berglund berättar om det som är och har varit – på riktigt.
I del två får namn som Amelia Adamo, Ted Gärdestad och Janne Josefsson också ett djup och de totalt fem personporträtten bjuder på intressant läsning. I den tredje och sista delen blir Christer Berglunds betraktelser mer personliga. Det är som om han berättar två saker samtidigt, dels om huvudpersonen och ett övergripande tema i berättelsen, men han berättar också om sig själv, sin bakgrund, personliga uppgörelser och ämnen som han tvingar sig själv att möta. Den avslutande berättelsen är den som gett boken sitt namn. I ”I dödens väntrum” följer Christer Berglund Ingvor som är döende i cancer. Det är en varm och ömsint historia som skildrar en människa som verkligen levde in i det sista. Han, författaren, blir själv en del av Ingvors sista 56 dagar i livet:
”Ingvor hittade hela tiden nya mål att leva för. Jag begrep inte först – att samtalen med mig också blev ett mål att leva för. Allt var så välbeställt och vardagligt, odramatiskt egentligen. Ingvor drack te och levererade sin sjukdomshistoria. Jag hade kommit för ett möte med döden, trodde jag, men Ingvor levde upp och blev nästan besvärande pigg.”
När jag började läsa boken var jag kritisk och tänkte ”får man verkligen skriva så här?” och syftade på att använda känslor, värderingar och tankar och ”lägga” dessa på en verklig person och kalla det för reportage. Det kändes uppdiktat. Men när jag fortsatte läsa insåg jag att alla dessa fakta kan man som journalist faktiskt ta reda på. Om man är skicklig. Efterhand avtog min misstänksamhet och ersattes med fascination, beundran och viss avundsjuka. Min sedvanliga prestationsångest satte in: jag vill också kunna skriva såhär!!!
Före journalistikkursen har jag inte reflekterat så mycket över att nyheter och fakta kan presenteras och användas på så många olika sätt. Personligen vurmar jag mer för det levandegörande berättandet än det avskalade nyhetsrapporterandet. Båda kan förvisso väcka starka känslor men genom det litterära berättandet ges utrymme att verkligen gå på djupet och ”vältra sig” i detaljer. Samtidigt gäller det för den som skriver att välja ”rätt” detaljer, det vill säga de detaljer som målar bilder i läsarens huvud utan att skriva dem på näsan. Som lämnar själva ställningstagandet till läsaren. Något jag jobbar hårt med att hitta en balans i, att försöka skriva det jag ser istället för det jag tänker. Svårt. Christer Berglund har hittat en ypperlig balans i sitt skrivande tycker jag. Litterär journalistik skulle jag välja att benämna det och så länge man kallar det för reportage bör samma krav på sanning, källkritik och etik ställas som vid ”vanlig” journalistik.
”Jag var helt enkelt en usel nyhetsreporter. Provisoriska lösningar har fått mig att överleva: en förmåga att förneka nyheter med förmån för berättandet.”
Ett urval av hans berättelser finns samlade i boken ”I dödens väntrum. Reportage.”
Boken är uppdelad i tre tematiska delar med fem reportagenoveller i varje del.
I den första delen tränger Christer Berglund in bakom bestialiska mord, våldtäkter, pedofili, oprovocerat våld och presenterar människorna som utfört och/eller drabbats av detta. Han värjer sig inte för detaljerna. Som läsare mår jag illa när jag tvingas träda in i dessa liv. Det är som om jag inte vill veta att det finns riktiga människor bakom kvällstidningarnas hemska rubriker. Att läsa om brutala brott och kalla gärningsmannen för ”mördare” eller ”pedofil” får en slags fjärmningseffekt och det blir ”lättare” att hantera än om man skulle referera till ”Mikael” eller ”Pelle”. Det är här Christer Berglund kliver fram och kastar mänskligheten i ansiktet på läsaren - gärningsmän är också människor. Han gör det utan att vare sig fördöma eller ursäkta. Hans skriver så att jag tror på varje ord och lyckas skickligt väva in fakta nästan obemärkt. Det flyter på som vilken uppdiktad kriminalnovell som helst med den enda skillnaden att Christer Berglund berättar om det som är och har varit – på riktigt.
I del två får namn som Amelia Adamo, Ted Gärdestad och Janne Josefsson också ett djup och de totalt fem personporträtten bjuder på intressant läsning. I den tredje och sista delen blir Christer Berglunds betraktelser mer personliga. Det är som om han berättar två saker samtidigt, dels om huvudpersonen och ett övergripande tema i berättelsen, men han berättar också om sig själv, sin bakgrund, personliga uppgörelser och ämnen som han tvingar sig själv att möta. Den avslutande berättelsen är den som gett boken sitt namn. I ”I dödens väntrum” följer Christer Berglund Ingvor som är döende i cancer. Det är en varm och ömsint historia som skildrar en människa som verkligen levde in i det sista. Han, författaren, blir själv en del av Ingvors sista 56 dagar i livet:
”Ingvor hittade hela tiden nya mål att leva för. Jag begrep inte först – att samtalen med mig också blev ett mål att leva för. Allt var så välbeställt och vardagligt, odramatiskt egentligen. Ingvor drack te och levererade sin sjukdomshistoria. Jag hade kommit för ett möte med döden, trodde jag, men Ingvor levde upp och blev nästan besvärande pigg.”
När jag började läsa boken var jag kritisk och tänkte ”får man verkligen skriva så här?” och syftade på att använda känslor, värderingar och tankar och ”lägga” dessa på en verklig person och kalla det för reportage. Det kändes uppdiktat. Men när jag fortsatte läsa insåg jag att alla dessa fakta kan man som journalist faktiskt ta reda på. Om man är skicklig. Efterhand avtog min misstänksamhet och ersattes med fascination, beundran och viss avundsjuka. Min sedvanliga prestationsångest satte in: jag vill också kunna skriva såhär!!!
Före journalistikkursen har jag inte reflekterat så mycket över att nyheter och fakta kan presenteras och användas på så många olika sätt. Personligen vurmar jag mer för det levandegörande berättandet än det avskalade nyhetsrapporterandet. Båda kan förvisso väcka starka känslor men genom det litterära berättandet ges utrymme att verkligen gå på djupet och ”vältra sig” i detaljer. Samtidigt gäller det för den som skriver att välja ”rätt” detaljer, det vill säga de detaljer som målar bilder i läsarens huvud utan att skriva dem på näsan. Som lämnar själva ställningstagandet till läsaren. Något jag jobbar hårt med att hitta en balans i, att försöka skriva det jag ser istället för det jag tänker. Svårt. Christer Berglund har hittat en ypperlig balans i sitt skrivande tycker jag. Litterär journalistik skulle jag välja att benämna det och så länge man kallar det för reportage bör samma krav på sanning, källkritik och etik ställas som vid ”vanlig” journalistik.
tisdag 4 mars 2008
Pressetik
Etik och moral är begrepp som ständigt bör diskuteras och definieras. Inte minst av medierna. Det största problemet med etiska regler är att de har en tendens att bändas och vidgas och med tiden blir man mer och mer tolerant. Eller är avtrubbad ett bättre ord?
Vad som ansågs som etiskt tvivelaktigt för några år sedan kan vara helt accepterat och till och med uttjatat idag. På kvällspressens löpsedlar ser vi dagligen prov på detta. Oerhört starkt laddade ord används för att beskriva händelser som kanske i själva verket helt saknar nyhetsvärde i egentlig mening. Det handlar om att överträffa konkurrenten men även vad den egna tidningen skrivit tidigare, dagens löpsedel måste vara ännu mer spektakulär än igår…
Ta till exempel Linda Bengtzings så kallade ”nervkollaps” som det stod om i Aftonbladet i söndags. Hela löpsedeln täcktes av en bild med Linda och ordet NERVKOLLAPSEN. Då låter det allra minst som om hon verkligen har klappat ihop och fått föras till sjukhus. Men det visar sig att hon bara började gråta när hon efter sitt uppträdande träffade sin mamma…
Knappast något som man som läsare väljer att anmäla till pressombudsmannen. Vi är så vana vid att det mesta som skrivs om våra kändisar och alla TV-jippon är överdrivet och uppskruvat att vi inte bryr oss längre. Men jag menar att just för att vi har blivit så vana vid detta avtrubbas vi samtidigt i våra etiska värderingar, även om det ”bara” gäller nöjesnyheter.
Jag funderade över detta med regler mot textreklam. Självklart är det viktigt att läsaren ska kunna lita på att den journalistiska texten är opartisk (så långt detta nu är möjligt). Samtidigt tycker jag att det blir något av en gråzon när till exempel en kulturjournalist på Borås Tidning ska skriva något om till exempel den senaste pjäsen på Borås Stadsteater. På något sätt så är ju både tidningen och teatern beroende av varandra, eller? Och är det inte så att kulturreporten går gratis på föreställningen för att sedan bedöma den i tidningen? ”Avvisa gåvor och andra förmåner” står det i de etiska reglerna. Var går gränsen?
Möjligen har jag fel, kanske betalar tidningen för biljetten. När jag i min ungdom recenserade teater på den lokala reklamradion så fick i alla fall jag gå gratis på föreställningarna, något som jag helt klart såg som en förmån.
Hursomhelst tänker jag att det blir svårt i en stad som Borås att som kulturreporter vara helt opartisk. Kulturlivet är begränsat och som kulturreporter på stadens enda tidning blir man en del av kulturlivet och kanske till och med känner de flesta utövarna. Skriver man opartiskt om det man själv är en del av och troligen brinner för? Huvudfrågan är förstås om man skriver etiskt korrekt. Som sagt, något av en gråzon tycker jag.
Jag tycker att den första punkten av de etiska reglerna också är den viktigaste: ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.” FÖRTROENDE är ett nyckelord och också en slags måttstock för etik där förtroende och respekt går hand i hand.
GT fälld för publicering om Hagamannen
(http://www.po.se/Article.jsp?article=13305&avd=arenden_beslut)
GT valde att publicera den så kallade ”Hagamannens” identitet och avslöjande uppgifter om hans familjeförhållanden. Pressens opinionsnämnd fann i detta fall att Göteborgs-Tidningen hade brutit mot god publicistisk sed trots att de ansåg att publiceringen av mannens namn och foto var i allmänhetens intresse. ”Det är ofrånkomligt att i ett sådant fall såväl en misstänkt gärningsman som dennes anhöriga måste acceptera en publicitetsskada” står det i beslutet. Nämnden var inte enig angående om GT skulle klandras eller inte. Delar av nämnden menade att publiceringen av familjeförhållandena inte skadade Hagamannens anhöriga ytterligare utöver själva publiceringen av mannens namn och foto.
Jag kan förstå att mannens anhöriga känner sig kränkta och att de gör en anmälan. I grund och botten tror jag det handlar om att de egentligen är kränkta av sanningen – att deras anhörige faktiskt begått avskyvärda brott och vem vill inte värja sig mot en sådan brutal sanning? GT blir ett mål för de anhöriga att ta ut en del av sin ilska, frustration och sorg på i ett tidigt skede av deras egen process att bearbeta avslöjandet. Det är ”lättare” att ge sig på media istället för att låta det sjunka in att den som egentligen kränkt dom är en människa som de älskar och litar på.
Historien i sig är djupt tragisk och att det finns barn inblandade gör ett avslöjande självklart än mer känsligt och jag förstår nämndens svårighet att enas i frågan. Beslutet blev ändå att GT brutit mot, inte åsidosatt, god publicistisk sed trots att delar av nämnden tyckte att tidningen helt borde undgått pressetiskt klander.
Som läsare tror jag inte att det spelar så stor roll vilken grad av klander tidningen får av opinionsnämnden. Det är bra att det finns en instans dit man kan anmäla pressen om man känner sig kränkt, men jag undrar hur stor inverkan utfallet egentligen har. Överlag tycker och tror jag ändå att (dags)tidningarna överväger pressetiken och värnar om läsarnas förtroende, då bristande förtroende är något de flesta tidningar vill undvika.
Vad som ansågs som etiskt tvivelaktigt för några år sedan kan vara helt accepterat och till och med uttjatat idag. På kvällspressens löpsedlar ser vi dagligen prov på detta. Oerhört starkt laddade ord används för att beskriva händelser som kanske i själva verket helt saknar nyhetsvärde i egentlig mening. Det handlar om att överträffa konkurrenten men även vad den egna tidningen skrivit tidigare, dagens löpsedel måste vara ännu mer spektakulär än igår…
Ta till exempel Linda Bengtzings så kallade ”nervkollaps” som det stod om i Aftonbladet i söndags. Hela löpsedeln täcktes av en bild med Linda och ordet NERVKOLLAPSEN. Då låter det allra minst som om hon verkligen har klappat ihop och fått föras till sjukhus. Men det visar sig att hon bara började gråta när hon efter sitt uppträdande träffade sin mamma…
Knappast något som man som läsare väljer att anmäla till pressombudsmannen. Vi är så vana vid att det mesta som skrivs om våra kändisar och alla TV-jippon är överdrivet och uppskruvat att vi inte bryr oss längre. Men jag menar att just för att vi har blivit så vana vid detta avtrubbas vi samtidigt i våra etiska värderingar, även om det ”bara” gäller nöjesnyheter.
Jag funderade över detta med regler mot textreklam. Självklart är det viktigt att läsaren ska kunna lita på att den journalistiska texten är opartisk (så långt detta nu är möjligt). Samtidigt tycker jag att det blir något av en gråzon när till exempel en kulturjournalist på Borås Tidning ska skriva något om till exempel den senaste pjäsen på Borås Stadsteater. På något sätt så är ju både tidningen och teatern beroende av varandra, eller? Och är det inte så att kulturreporten går gratis på föreställningen för att sedan bedöma den i tidningen? ”Avvisa gåvor och andra förmåner” står det i de etiska reglerna. Var går gränsen?
Möjligen har jag fel, kanske betalar tidningen för biljetten. När jag i min ungdom recenserade teater på den lokala reklamradion så fick i alla fall jag gå gratis på föreställningarna, något som jag helt klart såg som en förmån.
Hursomhelst tänker jag att det blir svårt i en stad som Borås att som kulturreporter vara helt opartisk. Kulturlivet är begränsat och som kulturreporter på stadens enda tidning blir man en del av kulturlivet och kanske till och med känner de flesta utövarna. Skriver man opartiskt om det man själv är en del av och troligen brinner för? Huvudfrågan är förstås om man skriver etiskt korrekt. Som sagt, något av en gråzon tycker jag.
Jag tycker att den första punkten av de etiska reglerna också är den viktigaste: ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.” FÖRTROENDE är ett nyckelord och också en slags måttstock för etik där förtroende och respekt går hand i hand.
GT fälld för publicering om Hagamannen
(http://www.po.se/Article.jsp?article=13305&avd=arenden_beslut)
GT valde att publicera den så kallade ”Hagamannens” identitet och avslöjande uppgifter om hans familjeförhållanden. Pressens opinionsnämnd fann i detta fall att Göteborgs-Tidningen hade brutit mot god publicistisk sed trots att de ansåg att publiceringen av mannens namn och foto var i allmänhetens intresse. ”Det är ofrånkomligt att i ett sådant fall såväl en misstänkt gärningsman som dennes anhöriga måste acceptera en publicitetsskada” står det i beslutet. Nämnden var inte enig angående om GT skulle klandras eller inte. Delar av nämnden menade att publiceringen av familjeförhållandena inte skadade Hagamannens anhöriga ytterligare utöver själva publiceringen av mannens namn och foto.
Jag kan förstå att mannens anhöriga känner sig kränkta och att de gör en anmälan. I grund och botten tror jag det handlar om att de egentligen är kränkta av sanningen – att deras anhörige faktiskt begått avskyvärda brott och vem vill inte värja sig mot en sådan brutal sanning? GT blir ett mål för de anhöriga att ta ut en del av sin ilska, frustration och sorg på i ett tidigt skede av deras egen process att bearbeta avslöjandet. Det är ”lättare” att ge sig på media istället för att låta det sjunka in att den som egentligen kränkt dom är en människa som de älskar och litar på.
Historien i sig är djupt tragisk och att det finns barn inblandade gör ett avslöjande självklart än mer känsligt och jag förstår nämndens svårighet att enas i frågan. Beslutet blev ändå att GT brutit mot, inte åsidosatt, god publicistisk sed trots att delar av nämnden tyckte att tidningen helt borde undgått pressetiskt klander.
Som läsare tror jag inte att det spelar så stor roll vilken grad av klander tidningen får av opinionsnämnden. Det är bra att det finns en instans dit man kan anmäla pressen om man känner sig kränkt, men jag undrar hur stor inverkan utfallet egentligen har. Överlag tycker och tror jag ändå att (dags)tidningarna överväger pressetiken och värnar om läsarnas förtroende, då bristande förtroende är något de flesta tidningar vill undvika.
fredag 15 februari 2008
Nyhetsvärdering
Domen mot Tito Beltran i det uppmärksammade våldtäktsmålet föll tisdagen den 12 februari. I svensk media var detta en stor nyhet. Samtliga nättidningar som jag kollade hade nyheten antingen som första eller andra nyhet.
Att just denna nyhet blir så stor är inte så konstigt. Den uppfyller flera av kriterierna som finns för nyhetsvärdering. (I texten nedan har jag skrivit dessa kriterier i kursiv stil. Hämtade från: http://www.ur.se/rampmedialjud/textsida3.html#vardering)
Ämnet är aktuellt och bevakningen kring rättegången har varit stor. En händelse som en gång definierats som en nyhet kommer också fortsättningsvis ofta att definieras som en nyhet, menar Galtung och Holmboe Ruge (http://www.dis.uu.se/mkv/essays/Hela_uppsatser/2004/up2004_3.pdf, s. 32-45 “nyhetsvärderingsprinciper”)
Många kända personer är inblandade i målet vilket i sig blir en sensation. Dessutom handlar det om ett brott. Ingredienser som kan få en nyhetsredaktion att riktigt frossa. I vissa av de nättidningar som jag läste gav detta sig uttryck i en hel del uppslag och vinklar. Nyheten skulle täckas från alla håll: Den fällda artistens reaktion på domen, de kända vittnenas reaktion, det kända ombudets reaktion, åklagarens och diverse experters utlåtanden och så vidare och så vidare.
Personligen tycker jag att det blir en övervärdering av nyheten med alla dessa infallsvinklar. Att expressen.se och aftonbladet.se ägnar sig åt den här typen av journalistik och nyhetsvärdering förvånar mig inte. Kvällspressen ägnar sig alltmer åt sensations- och kändisnyheter och ibland undrar jag om det inte borde kallas skvallerpress istället, men det är en helt annan diskussion. Mer förvånad blev jag över den kraftiga bevakning som både dn.se och svd.se hade. Nästan exakt samma upplägg som kvällstidningarna.
Borås Tidnings och Göteborgspostens nätupplagor hade enligt mig en korrekt och sansad nyhetsvärdering. De skrev en artikel rakt upp och ner om domens utlåtande och vad fallet handlat om, helt utan sensationslystnad. Skönt, tycker jag.
(http://www.bt.se/nyheter/tito-beltran-falls-for-valdtakt(476932).gm, http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=401060)
Röda rosor förbjuds i Saudiarabien
Att vissa nyheter publicerats just under de senaste dagarna kan kopplas direkt till ”Alla hjärtans dag”. Det kan handla om allt från medicinska nyheter kring hjärtforskning, om kärleken till sina barn eller hur du fixar en romantisk kväll för din käresta.
Ovanstående rubrik är hämtad från en notis på dn.se (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742232).
Många svenskar firar numera ”Alla hjärtans dag” på ett eller annat sätt, ofta genom att köpa just röda rosor. För oss skulle det vara en orimlighet att svenska staten skulle förbjuda oss att köpa röda saker kring Valentindagen. Notisen visar en nyhetsvärdering som bygger på en slags spegelvänd identifikation och kulturell närhet.
Jag hade den stora glädjen att fira hjärtedagen, som dessutom också råkar vara min födelsedag, på en sagolik strand i vackra Thailand. Dukat bord i sanden, trerättersmiddag, ljummen vind mot mina bara armar, vågornas brus som ibland överröstades av tre glada Thaigubbar som sjöng serenader ackompanjerade av gitarr och ståbas. Omgiven av stora röda lyktor och människor som älskar mig. Kan det bli bättre?
Att just denna nyhet blir så stor är inte så konstigt. Den uppfyller flera av kriterierna som finns för nyhetsvärdering. (I texten nedan har jag skrivit dessa kriterier i kursiv stil. Hämtade från: http://www.ur.se/rampmedialjud/textsida3.html#vardering)
Ämnet är aktuellt och bevakningen kring rättegången har varit stor. En händelse som en gång definierats som en nyhet kommer också fortsättningsvis ofta att definieras som en nyhet, menar Galtung och Holmboe Ruge (http://www.dis.uu.se/mkv/essays/Hela_uppsatser/2004/up2004_3.pdf, s. 32-45 “nyhetsvärderingsprinciper”)
Många kända personer är inblandade i målet vilket i sig blir en sensation. Dessutom handlar det om ett brott. Ingredienser som kan få en nyhetsredaktion att riktigt frossa. I vissa av de nättidningar som jag läste gav detta sig uttryck i en hel del uppslag och vinklar. Nyheten skulle täckas från alla håll: Den fällda artistens reaktion på domen, de kända vittnenas reaktion, det kända ombudets reaktion, åklagarens och diverse experters utlåtanden och så vidare och så vidare.
Personligen tycker jag att det blir en övervärdering av nyheten med alla dessa infallsvinklar. Att expressen.se och aftonbladet.se ägnar sig åt den här typen av journalistik och nyhetsvärdering förvånar mig inte. Kvällspressen ägnar sig alltmer åt sensations- och kändisnyheter och ibland undrar jag om det inte borde kallas skvallerpress istället, men det är en helt annan diskussion. Mer förvånad blev jag över den kraftiga bevakning som både dn.se och svd.se hade. Nästan exakt samma upplägg som kvällstidningarna.
Borås Tidnings och Göteborgspostens nätupplagor hade enligt mig en korrekt och sansad nyhetsvärdering. De skrev en artikel rakt upp och ner om domens utlåtande och vad fallet handlat om, helt utan sensationslystnad. Skönt, tycker jag.
(http://www.bt.se/nyheter/tito-beltran-falls-for-valdtakt(476932).gm, http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=401060)
Röda rosor förbjuds i Saudiarabien
Att vissa nyheter publicerats just under de senaste dagarna kan kopplas direkt till ”Alla hjärtans dag”. Det kan handla om allt från medicinska nyheter kring hjärtforskning, om kärleken till sina barn eller hur du fixar en romantisk kväll för din käresta.
Ovanstående rubrik är hämtad från en notis på dn.se (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742232).
Många svenskar firar numera ”Alla hjärtans dag” på ett eller annat sätt, ofta genom att köpa just röda rosor. För oss skulle det vara en orimlighet att svenska staten skulle förbjuda oss att köpa röda saker kring Valentindagen. Notisen visar en nyhetsvärdering som bygger på en slags spegelvänd identifikation och kulturell närhet.
Jag hade den stora glädjen att fira hjärtedagen, som dessutom också råkar vara min födelsedag, på en sagolik strand i vackra Thailand. Dukat bord i sanden, trerättersmiddag, ljummen vind mot mina bara armar, vågornas brus som ibland överröstades av tre glada Thaigubbar som sjöng serenader ackompanjerade av gitarr och ståbas. Omgiven av stora röda lyktor och människor som älskar mig. Kan det bli bättre?
måndag 14 januari 2008
Student på distans
Idag damp kursguiden för Journalistik, 15 hp, vid Karlstad Universitet, ner i brevlådan. En kurs helt på distans på halvfart.
Guiden uppmanade till att starta en blogg - så här är jag nu :-)
Speedad och förväntansfull försöker jag nu planera min vår och undrar om man kan vara mamma på halvtid?
Nej, mamma är man på heltid, dygnet runt, året om...
Men föräldraledig på halvtid kan man vara.
Det blir en omställning från att ha ägnat nästan all vaken tid åt mitt solskensbarn sedan oktober 2006 till att plötsligt försöka aktivera hjärncellerna på ett helt annat sätt! Kul och lite läskigt på samma gång. Studerat har jag ju gjort förr och mamma har jag varit ett tag nu, men jag har aldrig tidigare varit student OCH mamma... En ny spännande utmaning som jag ser fram emot!
På måndag börjar det!!!
Guiden uppmanade till att starta en blogg - så här är jag nu :-)
Speedad och förväntansfull försöker jag nu planera min vår och undrar om man kan vara mamma på halvtid?
Nej, mamma är man på heltid, dygnet runt, året om...
Men föräldraledig på halvtid kan man vara.
Det blir en omställning från att ha ägnat nästan all vaken tid åt mitt solskensbarn sedan oktober 2006 till att plötsligt försöka aktivera hjärncellerna på ett helt annat sätt! Kul och lite läskigt på samma gång. Studerat har jag ju gjort förr och mamma har jag varit ett tag nu, men jag har aldrig tidigare varit student OCH mamma... En ny spännande utmaning som jag ser fram emot!
På måndag börjar det!!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
