Blogguppgift D: Journalistik i kris?

Hela det västerländska samhället är i kris enligt mig och självklart avspeglas detta i journalistiken.

Efter att ha lyssnat på de radioinslag som kursbloggen uppmanade till kom jag att tänka på Claes Eriksson från Galenskaparna. År 2002 stämde han och filmregissören Vilgot Sjöman TV 4 för brott mot upphovsrättslagen. De båda regissörerna tyckte att TV 4:s reklamavbrott förstörde deras filmer och ändrade grundtanken med deras konstnärliga verk. I år kom slutligen domen efter att ha prövats i alla tänkbara instanser. Högsta domstolen gav regissörerna rätt och dömde TV 4 till att betala skadestånd. (Läs mer på DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=753028)

Jag tycker att denna incident speglar dagens verklighet och den aktuella frågan på många sätt. Idag, sex år efter Claes Erikssons anmälan och trots utgången av fallet, är det omöjligt att se en film på TV 4 (eller vilken reklamkanal som helst) utan reklamavbrott. Domen kommer inte ha någon som helst inverkan på TV-bolagen, kommersialiseringen har fullkomligt tagit över. Konstnärlighet och kvalitet får ge vika.
Idag verkar de flesta regissörer ge sitt godkännande till att deras verk avbryts av reklam. Vad har de för val? Givetvis vill de att filmerna ska visas och premisserna är att reklamen ska få ta plats. Vem bestämmer dessa premisser och VARFÖR går vi med på det??

Till och med de tidigare så heliga nyheterna tar reklampaus.

Skrämmande, tycker jag.
Kapitalismen och konsumtionen äter upp oss inifrån. Drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt återfinns både på individnivå och inom de stora koncernerna i vårt samhälle. Men jakten kräver sina offer. Är det värt det? Värderingar slås omkull, den inre rösten tystas ner och kraven på sanning och kvalitet mattas av till förmån för – vad?
Vad är det vi tror att vi ska kunna köpa oss för pengar egentligen?
Vad är det vi vill uppnå?

Pengar är som kattguld som glimmar förföriskt i fjärran, medan det verkliga guldet ligger inom oss. Dolt, men inom räckhåll.

Min lilla dotter är snart 19 månader. Hon har ett jättestort lekrum med massor av leksaker. Blir hon lycklig av det? Nej. Hon får en stunds tidsfördriv genom att metodiskt riva ner allt från hyllorna och vräka ner det på golvet. När detta är gjort är hon åter rastlös, otillfredsställd.

Jag lyfter upp henne, busar med henne, älskar henne villkorslöst och med ens skiner hon som solen. Så enkelt. Och så svårt. Att se det lilla, det enkla som inte kostar mer än tid och engagemang men ändå betalar sig tusenfalt mer än alla miljoner och leksaker i världen.


Gunnar Nygren pratar om tiden som en faktor i sammanhanget. Dagens journalist får inte tid att kolla upp ens de enklaste fakta. Deadline är nu, nu och nu. Konkurrenten har redan nyheten ute på webben och vi kan inte vara sämre.
Men vågar vi vara bättre?
Vågar vi stanna upp och trotsa deadline?
Trotsa kapitalismen, chefen och det samhälleliga grupptrycket?
Vågar vi lyssna till vår inre röst och göra det självklara, det lilla, det enkla?

Precis som Nick Davies tror jag att detta är enda lösningen. Att vi som (blivande) journalister fortsätter att ifrågasätta, att vi törs följa vår drivkraft att berätta sanningen, att uppleva och skildra verkliga möten och att vi vägrar låta oss förblindas av kattguldets förföriska sken.