Blogg E – The Elements of Journalism

Ord är makt.
Ord är också frihet.
Jag har använt det skrivna ordet som maktmedel för att uppnå en slags personlig frihet.
Boken “The Elements of Journalism” av Kovach och Rosenstiel fick mig att tänka på varför jag skriver och för vem.
Självrannsakan.
I ärlighetens namn är jag inte den där journalisten som gräver efter politiska skandaler och vill avslöja sanningen för en ovetande allmänhet i en korrumperad värld. Det är inte kampen för demokrati som driver mig. Men jag fick mig en rejäl tankeställare när de båda herrarna poängterade att det är press och media som stryps först när någon försöker ta över kontrollen i ett land och hindra demokratin. Yttrandefriheten kränks och det blir ett sätt att försöka styra folket. Utifrån den aspekten ligger journalistikens uppdrag först och främst i demokratins tjänst. Fri och ocensurerad press är en grundstomme för demokrati.
Kanske har jag tagit demokratin och yttrandefriheten för given.

Jag har svårt för konfrontationer öga mot öga och därför tar jag ibland till det skrivna ordet för att hävda min rätt eller föra fram en åsikt. Ett effektfullt sätt har jag märkt, inte minst om det jag skrivit har blivit publicerat. På min före detta arbetsplats kämpade jag i fyra månader för att få några futtiga semesterdagar utbetalda men varje månad när lönebeskedet kom blev jag lika besviken. Gång på gång missade lönekontoret denna lilla detalj och jag fick till svar: ”Det rättar vi till nästa månad.” Månaderna gick och plötsligt var min anställning slut och personalen på lönekontoret gick på semester. De tyckte att jag snällt skulle vänta tills efter sommaren med att få mina futtiga men dock välbehövda pengar.
Då lackade jag ur.
Rejält.
Jag hade tagit upp frågan på ett antal olika chefsnivåer utan resultat. Dags att ta i med hårdhandskarna. Dags att SKRIVA.
Jag skrev en saklig men intensiv anmälan till JO – justitieombudsmannen. Alla deras handlingar är offentliga. Borås Tidning snappade upp att ett känt Boråsföretag blivit anmält och skrev en artikel med utdrag ur min anmälan. Dagen efter publiceringen hade jag mina pengar på kontot.
Märkligt, för tidigare hade lönekontoret hävdat att det inte går att göra utbetalningar hursomhelst, man måste vänta tills nästa ordinarie utbetalning.
Jag började förstå mediernas makt och vilket ansvar som följer med skrivandet. Makthavare har respekt för pressen, fruktar den. ”Den lilla människan” har här en kanal till frihet och trots allt har jag kanske ändå en drivkraft att skriva i demokratin och rättvisans tjänst.
Men det för mig också till nästa punkt.
Vem skriver jag för?

Det icke så nobla svaret är att jag hittills har skrivit för min egen skull, för att uppnå rättvisa för mig och min familj och för att sprida mina ideal. I några fall har det jag skrivit fört med sig att människor blir berörda och upplysta vilket jag sett som en klar bonus. Jag skriver för att påverka men framförallt för att tydliggöra för mig själv var jag står.

Ett dilemma som jag ständigt hamnar i är just att hitta balansen i det personliga engagemanget kontra opartiskheten. Boken “The Elements of Journalism” talar om att neutralitet inte kan vara ett mål, snarare självständighet.

Här kan man dra paralleller med förra blogginlägget då det är viktigt att hävda sig gentemot sina chefer och ta kamp mot marknadsstyrningen och kommersialismen. Boken belyser ett intressant exempel där arbetsgivaren inte per automatik är densamma som betalar ut ens lön. Journalisten får sin lön utbetalad av ett medieföretag men arbetsgivaren är läsaren/lyssnaren/tittaren.
Om man som journalist gör detta till ett mantra kanske det blir lättare att ”stå upp” mot mediejättarna.


Ytterligare hot mot det journalistiska uppdraget förutom vinststyrningen är korruption, censur, diktatur, terrorism osv. Men kanske är det största hotet mot journalistiken journalisten själv?

Journalisten är trots allt bara människa.
En människa som bibehåller självständighet gentemot allt riskerar också att bygga också upp en distans till allt. En sådan människa blir till sist väldigt ensam.
Jag tror att det på vägen är lätt att falla i vissa gropar. När man glömmer läsaren och bara skriver för sin egen skull vare sig det gäller att uppnå makt, tjäna pengar eller förverkliga sig själv. Kanske börjar man skriva för att hålla sig väl med makthavare eller andra i sin närhet för att undvika att bli den utstötta sanningssägaren som alla aktar sig för att bli förtroliga med.

Lojaliteten till medborgarna.
Jag ska tänka mycket på detta.
Och aningen mindre på mig själv…

Blogguppgift D: Journalistik i kris?

Hela det västerländska samhället är i kris enligt mig och självklart avspeglas detta i journalistiken.

Efter att ha lyssnat på de radioinslag som kursbloggen uppmanade till kom jag att tänka på Claes Eriksson från Galenskaparna. År 2002 stämde han och filmregissören Vilgot Sjöman TV 4 för brott mot upphovsrättslagen. De båda regissörerna tyckte att TV 4:s reklamavbrott förstörde deras filmer och ändrade grundtanken med deras konstnärliga verk. I år kom slutligen domen efter att ha prövats i alla tänkbara instanser. Högsta domstolen gav regissörerna rätt och dömde TV 4 till att betala skadestånd. (Läs mer på DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=753028)

Jag tycker att denna incident speglar dagens verklighet och den aktuella frågan på många sätt. Idag, sex år efter Claes Erikssons anmälan och trots utgången av fallet, är det omöjligt att se en film på TV 4 (eller vilken reklamkanal som helst) utan reklamavbrott. Domen kommer inte ha någon som helst inverkan på TV-bolagen, kommersialiseringen har fullkomligt tagit över. Konstnärlighet och kvalitet får ge vika.
Idag verkar de flesta regissörer ge sitt godkännande till att deras verk avbryts av reklam. Vad har de för val? Givetvis vill de att filmerna ska visas och premisserna är att reklamen ska få ta plats. Vem bestämmer dessa premisser och VARFÖR går vi med på det??

Till och med de tidigare så heliga nyheterna tar reklampaus.

Skrämmande, tycker jag.
Kapitalismen och konsumtionen äter upp oss inifrån. Drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt återfinns både på individnivå och inom de stora koncernerna i vårt samhälle. Men jakten kräver sina offer. Är det värt det? Värderingar slås omkull, den inre rösten tystas ner och kraven på sanning och kvalitet mattas av till förmån för – vad?
Vad är det vi tror att vi ska kunna köpa oss för pengar egentligen?
Vad är det vi vill uppnå?

Pengar är som kattguld som glimmar förföriskt i fjärran, medan det verkliga guldet ligger inom oss. Dolt, men inom räckhåll.

Min lilla dotter är snart 19 månader. Hon har ett jättestort lekrum med massor av leksaker. Blir hon lycklig av det? Nej. Hon får en stunds tidsfördriv genom att metodiskt riva ner allt från hyllorna och vräka ner det på golvet. När detta är gjort är hon åter rastlös, otillfredsställd.

Jag lyfter upp henne, busar med henne, älskar henne villkorslöst och med ens skiner hon som solen. Så enkelt. Och så svårt. Att se det lilla, det enkla som inte kostar mer än tid och engagemang men ändå betalar sig tusenfalt mer än alla miljoner och leksaker i världen.


Gunnar Nygren pratar om tiden som en faktor i sammanhanget. Dagens journalist får inte tid att kolla upp ens de enklaste fakta. Deadline är nu, nu och nu. Konkurrenten har redan nyheten ute på webben och vi kan inte vara sämre.
Men vågar vi vara bättre?
Vågar vi stanna upp och trotsa deadline?
Trotsa kapitalismen, chefen och det samhälleliga grupptrycket?
Vågar vi lyssna till vår inre röst och göra det självklara, det lilla, det enkla?

Precis som Nick Davies tror jag att detta är enda lösningen. Att vi som (blivande) journalister fortsätter att ifrågasätta, att vi törs följa vår drivkraft att berätta sanningen, att uppleva och skildra verkliga möten och att vi vägrar låta oss förblindas av kattguldets förföriska sken.